Om hundra år - till min älskade Johan
Och läppglans från mina läppar blev din frukost den morgonen, i hemlighet hoppades jag att vi skulle bli över hundra år och att min glans alltid skulle bli din frukost. Egentligen visste jag ju att man inte alls använder läppglans när man är så gammal. Nej, då skulle vi sitta där, med lugna, förstående ögon och dricka vårat kaffe, eller surpla, eller smutta kanske är mer rätt i den åldern? Vad vet jag, än har det inte gått hundra år, inte ens femtio men vi sitter redan och ser på varandra. Våra ögon är inte så rinniga som de kommer vara om hundra år och vi är inte så tysta som jag tror att vi kommer vara. Om hundra år behöver inga ord användas längre, bara för att understryka, kanske. Eller för att då och då berätta att vi fortfarande älskar varandra, fast det vet vi ju redan vid det här laget. Och våra barn är vuxna, nästan gamla de med, ibland pratar vi för att svara dem, men mest är vi bara tysta. Det är ingen tung och sorglig tystnad, bara en lugn och avslappnad. Som att våra öron och munnar behöver vila efter så många års prat och lyssnande. Undrar när jag började dricka kaffe? Kanske gör jag inte det, kanske sitter vi där om hundra år, du med ditt kaffe och jag med mitt té. Och när vi är hundratjugo år kan vi säga
"Jag minns, det var väl en hundra år sen nu, vi träffades, du och jag, som du smakade mitt läppglans för första gången, minns du det?"
"Jag minns..." svarar du. Sen är vi tysta igen. Och jag smuttar på mitt té och du surplar på ditt kaffe.
Till Smultron
Jag är inte alls nöjd över att jag har ett halvår kvar att plugga helt plötsligt. Jag vill inte bo kvar i den här jävla bajslägenheten! Jag hoppas att våran hyresvärd läser min blogg. Jag vill tatuera mig, jag vill flytta och jag vill börja träna. Allt det där kostar massa pengar och jag har inga. De jag har klamrar jag mig förbrilt fast vid, jag ska inte spendera ett öre på annat än mc-kort, så det så! Äta nudlar och panta burkar så länge. Vi behöver bara hanka oss fram till sommaren, då kan vi börja plugga i Linköping båda två, allt blir frid och fröjd och vi blir välutbildade knösar.
Att jag varit hemma och sjuk i ett par dagar börjar sätta sina spår, jag får panik på hela skiten och vill bara ut här ifrån, göra något, vad som helst! Fast jag är för trött för att verkligen ta tag i det. Så istället sätter jag mig ner och skriver ett totalt meningslöst blogginlägg för att Simon behövde en anledning att bli ledig från pluggandet ett tag, varsågod Simon.
Råtta på rymmen och ont i halsen
"Hej, mamma är du här, va kul, jag har saknat dig" och så hoppade hon upp på min axel <3 Jag älskar mina råttor! Fast de luktar kiss... och nästa gång får de gärna rymma någon dag när jag inte är sjuk.
Vad ska jag bli när jag blir stor?
Jag trivs verkligen bra på skolan nu, läser skrivande med grafiskformgivning, men hur det ska leda mig till något vet jag inte. Det känns mer som ett tidsfördriv.
Jag satte mig igår och kollade på olika utbildningar i Linköping eftersom det är staden vi siktar mot. Jag kollade på lite media, design utbildningar och annat sånt där som alltid intresserat mig. Och då såg jag den, Logoped, och tankarna började surra och snurra. Aldrig funderat på det innan, men kanske... Jag har betygen som krävs för att läsa. Aldrig tidigare har jag varit glad över att jag tvingades läsa matte B. Jag kommer heltklart att ge det en extra funderare. Har ju ändå till hösten på mig att bestämma.
Att recensera en recensent
Något som tycks förfölja alla kultursidor i alla tidningar är avsaknaden av humor. Bara för att något är kultur måste det väl inte vara totalt grått? Nog för att konstnärer mer eller mindre alltid är gråa och förbittrade, men måste artiklarna om dem också vara det? Eller är det kanske recensenter som är gråa och utan humor. Vad var det som gjorde dem bittra? De behövde ju inte måla tavlor, sätta upp teatrar eller skriva böcker.
Att få någon som inte är intresserad av teater att läsa en artikel om det är nog inte det lättaste, men kanske ifall artikel inte var så urbota tråkig, skulle det inte vara så svårt. Kanske, bara kanske. Hur ska man då få in lite humor och glädje i artiklarna? Ska man be konstnären måla gladare tavlor eller ska man få recensenten att inte skriva så deprimerande? Det sistnämde borde vara det enda självklara, man kan inte gå in och ändra konst för att få en roligare tidning. Men man kan säkerligen skriva mer upplyftande, även om man kanske inte gillar det man skriver om.
Då har vi alltså uteslutit konstnärerna som bovarna i dramat och allt som finns att skylla skylls på recensenterna. Varför? Varför är ni så tråkiga? Skriverna ni recensioner för att ni är för dåliga för att göra egen konst? Är det därför ni är bittra och behöver klaga på andra för att må bra? Recensenter är nog de enda människorna i världen som får mobba andra och det är "okej". Nu vill jag inte dra alla över samma kam, även om jag tycker det är väldigt roligt. Men det kan inte vara omöjligt att skriva en artikel om teater, film eller musik som är rolig att läsa även för dem som inte är intresserade av ämnet? I värsta fall får ni väl börja använda smileysar. Men snälla, gaska upp er!
