Inana

Och läppglans från mina läppar blev din frukost den morgonen, i hemlighet hoppades jag att vi skulle bli över hundra år och att min glans alltid skulle bli din frukost. Egentligen visste jag ju att man inte alls använder läppglans när man är så gammal. Nej, då skulle vi sitta där, med lugna, förstående ögon och dricka vårat kaffe, eller surpla, eller smutta kanske är mer rätt i den åldern? Vad vet jag, än har det inte gått hundra år, inte ens femtio men vi sitter redan och ser på varandra. Våra ögon är inte så rinniga som de kommer vara om hundra år och vi är inte så tysta som jag tror att vi kommer vara. Om hundra år behöver inga ord användas längre, bara för att understryka, kanske. Eller för att då och då berätta att vi fortfarande älskar varandra, fast det vet vi ju redan vid det här laget. Och våra barn är vuxna, nästan gamla de med, ibland pratar vi för att svara dem, men mest är vi bara tysta. Det är ingen tung och sorglig tystnad, bara en lugn och avslappnad. Som att våra öron och munnar behöver vila efter så många års prat och lyssnande. Undrar när jag började dricka kaffe? Kanske gör jag inte det, kanske sitter vi där om hundra år, du med ditt kaffe och jag med mitt té. Och när vi är hundratjugo år kan vi säga

"Jag minns, det var väl en hundra år sen nu, vi träffades, du och jag, som du smakade mitt läppglans för första gången, minns du det?"

"Jag minns..." svarar du. Sen är vi tysta igen. Och jag smuttar på mitt té och du surplar på ditt kaffe.