Inana

Bjuder på två "noveller", två noveller utifrån en tidningsartikel. Håll till godo och säg gärna något snällt om ni tycker jag förtjänar det.

Brodern

Värmen slog honom i ansiktet som en glödande stekpanna och han tvingades bakåt och ner för trappan. Längre bort från sitt mål. Han snubblade och hostade, ropade att de skulle hålla ut. Svetten rann, det sved i ögonen, han såg nästan ingenting när han sökte sig mot ytterdörren. Väl ute drog han ett djupt andetag och sprang. Gräset var vått och halt, han halkade och reste sig om vartannat, fortsatte springa. Tankarna avlöste varandra men gick långsammare och långsammare, allt saktades ner och världen spelades i slowmotion. Han hade inte tid att springa i slowmotion.
            Äppelträdet! Stegen stod lutad mot äppelträdet som fällt alla bladen. Bakom honom fortsatte hettan att slå och skratta, håna honom och hans tafatta försök. Någonstans i det öronbedövande, skrikande hörde han dem. Han snurrade runt med stegen över axeln, eldpalatset steg upp mot en mörkblå kvällshimmel. Han frös när svetten kyldes ner på hans rygg och han sprang igen. Den gula färgen flagnade från väggarna, smälte bort och föll ner på gräsmattan. De bara fötterna brändes på glödande bråte som fallit till marken när han med röken i lungorna reste stegen mot fönstret och tog sig uppåt. Stegen blev snabbt glödande varm och med brända händer och fötter nådde han fönstret. Det var svart innanför, tjockt med mördande rök. En ogenomtränglig värmevägg höll honom utanför. På golvet låg hans systrar. Han slog på glaset med sina brända, knutna händer, huden brändes sönder där de nuddat. Förtvivlat såg han lågorna leta sig in under dörren och in i rummet.
         Det exploderade. Glassplitter högg honom i ansiktet när fönsterrutan sprängdes av värmen. Han föll bakåt, bakåt. Såg fönstret försvinna längre bort. Fönstret med de vitmålade listerna, nu vällde svart rök ur det och lågorna slickade ytterväggen. Han slog i marken och svimmade.




Systern

Hon vaggade sin syster långsamt i famnen, viskade lugnande ord i hennes öra. Svettdroppar bildades i hennes panna och det rann på ryggen. Det sved i lungorna och hon knep ihop ögonen hårt. Det dånade, tiden gick långsamt och fort på samma gång. Hon strök undan en hårslinga ur systerns panna och försökte se på henne. Ögonen tårades och hon var tvungen att blunda hårt igen. Huden, läpparna, ögonen sved och det var svårt att andas, svårt att tänka, svårt att hoppas. Hon log med munnen och viskade att det skulle bli bra, snart så skulle det bli bra. Bara de låg där en liten stund till.
      Det var flera minuter sen, eller timmar, det visste hon inte, som deras bror lämnat dem ensamma från andra sidan dörren. Han hade gett sig iväg ut.
      Fast hon blundade var det blänande vitt innanför ögonlocken. Hon kom att tänka på en vit katt de hade en gång. Den hade blivit överkörd och lämnad vid vägkanten, en granne kom några dagar senare och frågade i fall de saknade sin katt.
      Hon hostade och viskade till sin syster och undare ifall hon också mindes den vita katten. Hon undare vart överkörda katter kommer när de dör. Det visste hon inte. Men säkert till någon vacker, underbar plats.

      Är det samma plats som människor kommer till? undrade systern.

      Om du vill det, svarade hon.

Systerns ögon var blå och rödsprängda när de sökte sig upp för att fånga hennes. Hon strök henne återigen över pannan.

     Ska du inte sova lite? Så väcker jag dig när det här är över?

Systern nickade långsamt och blundade igen. Svetten pärlades på henns panna och överläpp men ångade bort nästan genast. De låg brevid varandra på det brännande golvet och hon höll om henne hårt. Hon önskade att hon hade kunnat hålla om henne så hårt att hennes egen kropp omslutit hennes, skyddat henne. Hon kämpade för att hålla sig vaken, vägrade lämna sin syster. Hon kände hennes lilla bröstkorg häva sig upp och ner, kämpa för ett andetag till.

     Såja, hon kramade hårdare, somna du... Somna min fina, lilla syster, jag tar hand om dig.

Och när hon kände det sista andetaget mot sin hals tillät hon även sig själv att somna.
     Någonstans hörde hon avlägsna rop, de berörde henne inte. Hon var klar nu. Det exploderade och de långa eldsflammorna förde henne bort.