Inana

Jag råkade gå in i en djuraffär...
     Det var Nellies fel, hon skulle bara titta på kaninerna lite. Och när hon stod där och gosade och gosade, ja, då kunde inte mina ögon låta bli att glida mot råttburarna hela tiden. Och där stod de, alla små råttpojkarna med tassarna mot glaset och bara tittade på mig. Fick man kanske hålla en lite? Bara en liten stund sådär.
     Han var helt bedårande, vit kropp och brunt huvud, och han bara satt, helt stilla i min hand och tittade på mig.
Jag visste precis vad jag önskade mig när jag fyllde år. När jag kom hem fick jag Johan att lova att han skulle följa med mig och titta på råttorna dagen efter.
     Det är egentligen emot mina principer att köpa djur från butik och inte direkt från uppfödare eftersom butiker ofta köper från grosister som avlar på fina färger och inte alls på temperament. Jag frågade ut personalen om uppfödaren och det verkade vara en vettig människa. Tex. fanns det två albinoråttor, sånna säljer aldrig eftersom folk tycker det är läskigt med röda ögon, men temperamentet var det viktigaste. Jag bad att få kika på honorna, där var bara en, en liten albinoflicka, jag var såld på direkten. Precis som hanen dagen innan var hon lugn och alldeles stilla, men hon sökte sig uppåt mina axlar och min hals. Hon var helt underbar! Jag tvingade Johan att hålla henne, han var fortfarande inte övertygad.
     De undrade om jag ville ha en eller två råttor. Enligt lag måste råttor vara minst två då de är flockdjur, en människa kan aldrig ersätta platsen av en medlem i flocken. Hon var menad att följa med mig hem. Skulle inte jag köpa henne skulle någon annan tillslut göra det och hon kanske skulle få vara ensam hela livet.
     Följande timme gick ut på att övertyga Johan om att hon skulle följa med oss hem, det hade varit lättare att övertyga mamma. Råttor luktar, det kostar pengar, det kommer inte funka med katterna, vad äter de, kommer du glömma bort den, kommer du glömma bort mössen? Och framför allt, det finns bara fula burar!
     Hon följde med oss hem, hon och den minst fula buren vi kunde hitta. Efter en liten stund var Johan precis lika fötjust som jag.
     "Får man ta ut rattan lite?"
     "Ja, Johan, gör du det." Och tillslut kom till och med erkännandet, han tyckte om henne. Fast den andra råttan kunde väl vara lite finare?
     Ja, hon måste ju fortfarande ha en kompis, så jag letar. Under tiden njuter jag av sällskapet av den absolut lugnaste, snällaste råttan jag någonsin träffat! Hon ligger och sover på min axel i skrivande stund.
     Hennes namn är Timja.