Inana

Man blir ju förbannad. Hur kan jag inte ha något att skriva om kultur? Det enda jag kan tänka på är Tomas Tranströmer och Markus Birro, fan, och lite Bruno K Öijer, jag vill ha diktsamlingar i julklapp.

De skriver så bra, så uttömmande, de vänder ut och in på sig själva och är inte rädda för att visa skiten och misären inombords. De bara skriver och låter oss vara med, ärligt och utan censur. Jag önskar att jag var lika modig. Kanske är det vad som fattas, hyllningar till de modiga poeterna och författarna som delar sina liv med oss utan att kräva någonting tillbaka? Som tröstar oss, som räddar våra liv när vi snyftande och snorande med spriten i kroppen bara vill glida iväg från allting. Åtminstone var Tomas Tranströmer den poeten för Birro. Och jag undrar om någon har räddat mitt liv någon gång, eller om jag bara lät mig dras ner i andras misär. Men Karin, oh, Karin, du har alltid varit min hjältinna. Och fast du inte finns här och kan ta tag i mig, skaka vett i mig när det försvinner så finns alltid dina texter. Jag har din samlade diktsamling i två exemplar, slitna och väl lästa i bokhyllan.
     När jag var tio år, nej, yngre, lärde jag mig en av dina dikter utantill. "Jag vill gärna stå här på gatan och frysa..." Jag tyckte den var så fin, det fanns en illustration i akvarell till, fast jag kunde inte då förstå hur man kunde vara sjuk i hjärtat. Nu tror jag att jag gör det. Nu tror jag att du har lärt mig att förstå det, jag har aldrig slutat läsa den dikten och jag kan den fortfarande utantill. Jag vill hylla och prisa författarna som sätter ord på våra känslor när vi själva inte klarar av att göra det. Den som inte har en diktsamling i bokhyllan borde genast skaffa det, alla behöver något att söka tröst i, en del har Gud andra ha litteraturen, som han sa.